ANNAS SKRIFTER

Då var förberedelserna för hemfärd i full gång, just nu dock med paus för intagande av den allra sista portionen  hot dry noodles (där nudelparet för övrigt har börjat att å det grövsta överskatta mängden av chili jag klarar av att få i mig så här på morgonkvisten). Annars är det ingen som behöver oroa sig för att jag har förändrats för mycket (att använda uttrycket oroa sig kanske var förmätet av mig – ingen som kan hoppas på kanske?), förberedelserna är inte alls i fas med planeringen, det ser knappt ut som om jag börjat göra nåt alls här. Men det har jag! Lite.

Förhoppningsvis kommer det se bättre ut inom en inte alltför avlägsen framtid, för någon gång i eftermiddag (jag har försökt få en någorlunda exakt tid, men utan framgång) kommer min landlady, för att få nycklar och ordna med våra finanser. Även vad gäller finanserna har jag försökt vara förutseende så att jag inte behöver hålla på och springa till bankomaten när hon väl är här, och har smsat henne med frågan om vad jag är skyldig henne, alternativt om hon är skyldig mig pengar eftersom hon fått en deposit (med tanke på min upprörande höga elförbrukning är det säkert jag som är skyldig henne). Fick dock svaret att det räknar vi på idag. Såklart. Är faktiskt lite nervös för att träffa henne, vad ska hon säga om mina förstörda väggar (av planscher uppsatta med häftmassa…) och min döda växt? Och min enorma elförbrukning då, hon brukar vara väldigt upprörd över detta.

På tal om bankomater så har jag annars fått tillbringa en förmiddag med att, även här utan framgång, försöka få ut mina pengar från mitt kinesiska konto. Jag var ju smart nog att glömma kortet i bankomaten i förrgår, har ringt banken (okej okej, jag vågade inte ringa själv) för att höra om de har kortet, men eftersom de bara samlar in dem ungefär var tredje dag så hade de än så länge inte sett till något. Tänkte sen att jag behöver faktiskt inte kortet längre, tänkte öppna ett konto i en annan bank ändå, så det är ju enklare att bara gå till banken och ta ut pengarna. Utrustad med pass och en vänlig uppsyn tänkte jag att det skulle väl inte bli några problem, de såg utifrån passet vilket konto jag har, och förstod ju uppenbarligen att det var mitt konto. Men nej. Jag måste ha mitt kort med mig för att få ta ut pengar. Jag skulle kunna ansöka om ett nytt kort. När får jag det då? Om sju dagar. Och min bank finns inte ens i Kunming, så jag kan inte vänta tills jag kommer tillbaka. Nu har jag inte någon förmögenhet på kontot, men jag skulle ändå gärna få de 500 jag har där. Antar att mitt sista hopp är att banken råkar få in kortet idag, men det lär inte hända. Underbart med lite äkta kinesisk administration så här i slutet.

Oj, nu har nudlarna varit uppätna länge, och det var egentligen bara under tiden jag åt dem som jag fick tillstånd att blogga. Bäst att gå. Måste ju förutom förberedelserna här i lägenheten även uträtta andra viktiga ärenden, såsom att skaffa Miffy-pennor till behövande.

Nu har jag äntligen en flygbiljett till Sverige efter vad som måste klassas som den krångligaste biljettletarprocessen någonsin. Den har pågått länge och innehållet otaliga prisfluktuationer, totalt skilda priser på Annas dator och min (ja just det, på själva DATORN), uppmaningar till mig att specificera antal småbarn (där får jag nog säga 0), total vägran (återigen på min DATOR) att leta priser, osv osv. Och så lite andra nojor och utfall av beslutsångest. Men nu minsann. Onsdagen den 20 januari (galet, bara tio dagar kvar) lämnar jag Wuhan för gott, dock för att den 25 februari flyga tillbaka till Kina, men till Kunming den här gången. Ja vilket de flesta antagligen vet.

22.05 landar jag på Landvetter. Ser inte ut att bli någon större välkomstkommitté den här gången, tur att jag har Åsa när ingen familjemedlem verkar så angelägen. Ja just det Åsa, här kommer påminnelsen.

(Vem visste förresten att octopus är en bläckfisk med 8 armar, medan squid är en bläckfisk med 10 armar? Inte jag.)

Så, då drar jag snart till Kunming, för några dagar förmodligen helt utan julfirande whatsoever. Om jag överlever det här kommer jag tillbaka till Wuhan på måndag. Blir nog inte mycket bloggande innan dess, men vem vet.

När det inom en ganska snar framtid är dags att lämna Wuhan, är det vissa saker man kommer sakna mer än andra. Hur ska jag tex kunna klara mig utan re gan mian – hot dry noodles? Det har i allt större utsträckning blivit en besatthet, perfekt till frukost men kan med fördel intagas när som helst på dygnet. Som bakfyllemat är den oslagbar.

Givetvis blir det bäst när man köper den hos någon av de otaliga re gan mian-försäljare som finns runtom i stan, men det inser jag ju (dock aningen motvilligt) är en omöjlighet när man inte längre är här. Mitt reservalternativ är inte klockrent det heller, kommer inte funka någon längre tid, men om man skulle ta en långsam avvänjning genom att frakta med sig lite av snabbvarianten?

Här möter vi nästa problem. Vilken av alla sorter som finns i vår affär är bäst? Klart att det är ett mission att testa dem alla. Eftersom de säljs i ganska stora förpackningar (nästan alla måste man köpa 8 portioner av) är detta en tidskrävande syssla, men inte helt ansträngande. Jag är nu inne på min tredje sort, där jag har 4 portioner kvar. Tyvärr har den redan förlorat mot sort nr 2 (som även råkat fångas på bild), men inget får ju gå till spillo, så jag äter tålmodigt på, innan det är dags att gå på nästa 8-pack.

En historia ur verkliga livet. OBS, inte mitt.

En flicka i high school blir tillsammans med en klasskamrat. Denne unge man är en riktig bråkstake, och lärarna gillar honom inte alls. Självklart meddelar de flickans föräldrar hur det ligger till, och de förbjuder henne att ha med honom att göra. Flickan uppskattar inte detta beslut, och fortsätter träffa pojken. Dock såklart I LÖNNDOM.

Ett par år senare flyttar hon till Wuhan för att plugga. Även pojkvännen beslutar sig för att plugga här, för att kunna flytta med henne. Nu efter nästan fyra år i Wuhan är de fortfarande tillsammans. Föräldrarna har ingen aning, det är ingen som vågar berätta för dem. Man undrar ju hur länge detta förbud ska gälla, och om de någonsin kommer få veta. Undrar om hon kommer tvingas skaffa sig en låtsaspojkvän att visa upp för föräldrarna? För det kan ju inte vara många år kvar innan det ses som oerhört märkligt att hon inte är gift.

Karin undrade vem Liu Ping var nu igen, och jo det ska jag tala om för dig Karin. Det är denne trevlige man. Vincent träffade honom på nån tripp, och eftersom Liu Ping kan lite engelska (med betoning på lite) blev han direkt Vincents beskyddare. Och på den vägen är det. De är nu såta vänner.

En sån här ska Anna ta med sig åt mig från Japan. Hon har lovat. Blir nog bara bebisen, tror mamman är för stor för att ta med. Längtar.

Äter man för mycket nudlar om favoritnudelparet (de är så söta!) när man kommer dit någon gång efter åtta utbrister “Du kom!” Med lite av en lättnad i rösten – ordningen är återställd.

Var idag och tränade för första gången på en sisådär tusen år. Hade siktat in mig på veckans enda step up-pass och var såklart helt psyched. Givetvis var det dock inget step up-pass idag, det hade de flyttat till imorgon. Men stannade kvar nu när jag pallrat mig dit i regnet, kan helt klart behöva fler än ett träningspass.

Men. Kan ju inte säga att det känns som att jag hamnade på ett pass där man tog ut sig så överdrivet mycket. Efter att ha bott i Kina ett tag är man van vid tjejer som tränar i outfits som man på andra platser inte ofta ser på gymmet – jeans, kjolar, högklackat, you name it. Men tror nog att idag var första gången ledaren var iförd täckjacka mer än halva passet.

Så här i julpyntstider kände jag att det var dags att slå på stort. Det jag hade i pyntväg här i Kina (ja i Sverige är jag ju verkligen en stor pyntare, så skillnaden är enorm) är ljusslingan som Åsa lämnade kvar åt mig när hon lämnade Wuhan. Kan ju inte säga att det ser överdrivet fint ut på bilden, men skyller lite på min kamera. Skulle ha köpt den där ja tittade på i somras.. Alternativt lära mig hur min egna fungerar.

Anyway, nu när det är mörkt tycker jag faktiskt att det ÄR fint. Om man skulle baka lussekatter nu kanske? Nej just det, jag är inte Karin.